måndag 16 november 2015

I en pizzeria vid nederländska gränsen

Vi var så nära gränsen att vi nästan kunde känna doften av nedförsbackar, medvind och solsken. Att det var just dessa dofter vi tyckte oss känna, var för att vi under den senare delen av Tyskland endast hade drömmen om en nederländsk utopi att leva på för att inte tappa modet helt och säcka ihop utan vidare i de sporadiska regnskurarna och den allestädes närvarande motvinden.
Om man tänker sig ett belöningssystem med "morötter" i flera nivåer, så var passerandet över den nederländska gränsen den Ultimata Moroten, medan vi hade nåendet av dagens campingplats på "nivå två", och fikapaus på ett Bäckerei (=bageri) (av oss uttalat "bäckerej" (för att humor tar sig konstiga former när det enda man gör i veckor i sträck är att cykla), något som vår övernattningsvärd i Hamburg var snabb på att rätta oss för) på "nivå ett", den närmaste moroten (sluta störa dig på att jag säger "morot" istället för "delmål", morötter är ju så mycket godare än delmål (trots att delmål låter lite som "mellanmål" (herregud, nu gör jag det där med parenteserna igen))).

Så vi var enormt nära vår Ultimata Morot. Vi cyklade parallellt med gränsen på väg till en liten stad där vi kunde svänga av för att komma till vårt efterlängtade paradis av konstanta nedförsbackar och vinande medvind. I denna lilla stad, som jag tror hette Weener ("En riktigt kass stad, vill jag minnas" -Albin), bestämde vi oss för att unna oss en pizza (igen).
Huvudpizzabagaren var den minst pizzabagarlika pizzabagaren jag någonsin sett. Han var kort. Han hade en gäll men ändå raspig röst (en sådan raspighet man förknippar med mörka röster). Han var  högljudd. Han skämtade om varför vi skulle till just Amsterdam (0 poäng i skämtoriginalitet).
Innan han lät oss beställa så ville han prata om "de snygga svenska tjejerna". Jag svarade att Norge minsann hade ännu snyggare tjejer (någonting var jag ju tvungen att svara, annars hade det blivit pinsamt), varpå han blev jätteglad och utbrast "You are perfect, my friend!" på sin dåliga tyskengelska.

Vi satte oss utanför, fick pizzorna, och blev prompt besvikna av dem. De hade väldigt många ingredienser (de jag kommer ihåg just nu är majs och paprika) med ett lager ost ovanpå, vilket gjorde att påläggen blev som ett täcke som åkte av när man försökte äta pizzan. Den hade andra dåliga kvalitéer, men dessa har jag lyckligtvis glömt.
 När jag gick för att pröjsa för krubbet, som kidsen säger numera, så ville han höra om jag tyckte att hans pizza var godare än pizza i Sverige. Detta ställde mig inför ett dilemma. Skulle jag ljuga den lilla pizzabagaren rakt ned i ansiktet? Detta kunde jag inte tillåta mig, och min hjärna satte igång att räkna ut ett sätt att undvika frågan, alternativt ge ett väldigt diplomatiskt svar. I mitt försök att svara på frågan istället för att springa därifrån så märkte jag att min mun höll på att säga att dessa pizzorna var mycket bättre än i Sverige, men mina ärlighetskretsar ändrade på meningen mitt i yttrandet av den, och resultatet blev:
"These are so much good!"
Personalen genomskådade mig. Vi betalade och cyklade vidare.